Ord överflödiga

En snabb uppdatering idag.

Ord överflödiga.

En bild säger mer än tusen ord.

Fyra bilder säger väl i så fall mer än fyra tusen ord.

Fast fyra tusen ord är inte så mycket.

Egentligen.

Nu till poängen.

Tatueringen börjar ta sig:

Snart klar!

Yey!

Over and out.

Kscchhhh... *radiorassel*

Så mycket bättre

Dag 5 av 30 och man ska visst berätta vad man ätit idag.

Den där är ju pisstråkig, så jag passar väl på nu när jag inte ens hunnit äta idag, för vem fan intresserar sig för sådant? Om ni vill läsa om mat, finns det nog en del andra fettbloggar som ni kan gå in på för att läsa om vad dom hetsätit i smyg när ingen annan sett på. Sedan finns det säkert recept på skiten också. Längtar ni efter sådant, har ni inget att hämta här, så det vore så mycket bättre om ni googlade vidare!

Nåja. Vidare till dagens utmaning. Jag ska verkligen försöka göra mitt bästa för att göra läsningen spännande för er! Men jag har som sagt inte hunnit äta något idag. Är inne på min tredje kopp med kaffe. I normala fall dricker jag två när jag vaknar, men det blev för svagt första gången jag bryggde, så jag fick göra nytt. Den här tredje koppen smakar så mycket bättre!

Jag dricker kaffe med mjölk i. När det en gång begav sig, drack jag med socker också. Sådana löjliga inslag slutade jag med för länge sedan eftersom man behövde en sked och skeden var alltid i vägen när man skulle ta en klunk. Utan sked är så mycket bättre! Reese Witherspoon dricker kaffe med och utan sked.

Håller tummarna

Jag måste hoppa in i politiken igen.

Jag skrev rätt mycket om det förut, men då var jag också väldigt involverad i saker själv. Numera håller jag koll i tidningar och allt det där som hör till, men jag yttrar mig väldigt sällan.

Nu är ju mr Löfven ny ledare för sossarna och hela den här nyhetsboomen om det fick mig att gräva tillbaka i bloggen. För en gång i tiden var jag fan inte så nöjd med denna man. Det var när finanskrisen slog till rejält i slutet på 2008 och folk började förlora sina jobb. Även jag. Det var en av de tyngsta perioderna i mitt liv eftersom jag var facklig. Det var så tufft att jag ännu idag minns hur det var precis som det hände igår.

På mindre än ett år satt jag i uppsägningsförhandlingar (där jag även fick förhandla bort mitt eget jobb), konkursförhandlingar och blev huvudskyddsombud mitt i allting. Jag fick nytt jobb på mindre än en vecka efter att jag förlorat mitt gamla och blev ordförande i fackklubben där och det första företaget började med då var att ge mig heads up på att det kunde bli uppsägningsförhandlingar på företaget. Det tog på krafterna, kan jag tala om. En av de värsta perioderna i mitt liv.

Men i samband med hela den där härvan vi var uppe i innan jag fick ett nytt jobb, fick vi besök av mr Löfven himself  då han tyckte vi gjort en sådan bra förhandling när vi lyckats rädda 5 personer när företaget varslade 40 stycken. Men då var jag arg. Riktigt arg. Det var som att hela Sverige var på väg under, så kom han och skulle hedra oss med sin närvaro. Som om det skulle hjälpa oss på något sätt.

Besöket gick också till på det sättet att vi inte fick någon tid med honom själva, bara vi fackliga så vi kunde ta upp saker utan att företaget hörde (för om man är oense inom facket, så håller man det innanför stängda dörrar för annars kan det bli splittring och företag kan utnyttja det), utan företaget hade satt en "spion" på detta (produktionschefen) som gick med oss hela tiden. Till slut kokade jag.

Herr Löfven och världens bästa ordförande tog ett snack.

Företagets spion lyssnade intresserat (blondinen till höger)

och jag stod som en annan nörd i bakgrunden.

Världens bästa Abdul. Bättre ordförande kan man inte ha!

Nåja. Som sagt så kokade jag när jag insåg vad fan det var för bullshit det blev av hela besöket och jag kunde nog inte hålla igen på det jag ville säga:

Se, hur till och med mitt pekfinger åkte upp i vädret

när jag väl fick min chans att ifrågasätta saker.

Jag fick ur mig det mesta, men fick inga bra svar tillbaka. Han hasplade väl mest ur sig sådana där diplomatiska och svävande saker och det jag fick höra var: "Fortsätt med det du gör. Såna som du behövs inom facket". Uff. Jag blev skitförbannad! Han var ärligt talat ingen stor idol efter det besöket.

Men idag önskar jag honom lycka till. Jag tror han kan bli riktigt bra som ledare. En sådan som Stefan Löfven som faktiskt jobbat upp sig från scratch och vet hur tufft det faktiskt är att leva ett normalt liv och försöka få det att gå ihop. Kanske är det just en sådan här person sossarna behöver för att ta sig upp igen och för att kunna kalla sig för arbetarnas parti igen utan att moderaterna har något att sätta emot?

Jag håller i alla fall tummarna.

 

Tills döden skiljer oss åt

På den 4: dagen av 30 skrev hon att...

hennes defintion på kärlek är...

...inte så enkel. Det finns så många olika sorters kärlekar. Kärleken till vänner. Kärleken till familjen. Kärlek i ett förhållande. Kärlek till mina hobbyn och allt annat man tycker om och förälskar sig i. Allting tar sig på så himla olika sätt.

Jag tappar inte andan fullkomligt när jag ser en familjemedlem eller en vän, så som man kan göra när man är nyförälskad eller nyligen upptäckt en övergiven plats och fotat den. Däremot känner jag värme och omtanke för mina viktiga människor i mitt liv, och den känslan känner jag ju inte riktigt när jag utövar mina intressen. Så, riktigt enkelt är det som sagt inte, för kärleken kommer i så många olika former.

Men bara för att skriva om något om just kärlek, så väljer jag (helt otippat) musiken.

För att ens börja förklara, så vill jag att ni först föreställer er en värld helt utan musik. Tänk att ni aldrig mer får höra ens en liten trudelutt i radion. Ingen som skulle råka nynna någon låt du känner igen, så du kan haka på i nynnandet. Inga fler melodier eller underbara texter någon hittat på. Jobbig tanke, eller hur? Jag skulle i alla fall inte stå ut!
För min del började denna kärlek med White Lion och deras "When the children cry" (ja, ni får skratta nu). Jag var inte speciellt gammal när jag hörde denna för första gången. Kanske sju eller åtta. Men jag var såld. Hela min själ har tillhört musiken sedan dess.

Det var min stora, tuffa syster som kom hem med ett band som hon spelat in hos en kompis och det bandet gick och gick och gick så fort hon inte var hemma. För nej, jag fick ju inte lyssna på vad som helst när hon var hemma, ty det var hennes stereo, hon var storasyster, vi delade rum och det var hennes regler som gällde.

För er ungdomar som inte vet vad som fanns innan cd-skivan.

Med denna låt föddes alltså min kärlek till musiken. Aldrig förr hade jag fått sådan underbar känsla av att höra en sådan vacker låt som denna! Jag kunde förstå delar av det dom sjöng, förstod biten "when the children cry" och bara den biten räckte för att det skulle göra ont i hjärtat. Jag kommer fortfarande ihåg hur otroligt stark den känslan var. Låten tog andan ur mig, jag rös verkligen i hela kroppen när låten gav mig ångest, gav mig glädje, gav mig hopp, gav mig något som jag skulle bära med mig under resten av mitt liv.

White Lion - heta som få!

Efter att jag hört White Lion för första gången, började jag verkligen lyssna på allt som gick att lyssna på när mina syskon inte var hemma. Det blev som en drog för mig och jag var beroende av syskonen, för det var dom som langade hem musiken. Men att berätta det för dom gick inte. Då skulle dom säkerligen gömt allt, bara för att.
Ibland satte jag min på andra sidan väggen av brorsans rum också, bara för att få lyssna på Metallica eller Guns n' Roses genom väggen. Jag menar, "The unforgiven" och "Don't cry" var ju helt jävla fantastiska och det fanns inte en chans att man fick komma in i hans rum för att lyssna! Man var faktiskt den där dryga lillasystern...

Metallica - åh så snygga. På den tiden...

Ja. Dessa hunks fanns i mitt liv då och jag drömde mig bort många gånger. Även Europe fick också vara med en sväng. En vinter bad jag till och med syrran att inte äta så mycket vindruvor, för jag ville spara då Joey Tempest skulle visst komma och hälsa på till julen (???!!!). Jag har alltid haft livlig fantasi, säger dom... Så, med dessa och många fler grupper har jag växt upp och verkligen älskat det dom gjort!

Oooh lalaaa! Speciellt Joey...

Under åren har otroligt många artister klampat in i mitt liv, varit med om alla saker jag varit med om. Dom har påverkat mitt liv när jag varit glad, ledsen, besviken, nyförälskad, arg, kär... ja alla känslor man nu kan vara med om.

Mmm...bop!

Silverchairs album "Neon Ballroom" har varit skivan som påverkat mig allra mest i mitt liv och hjälpte mig igenom en hetsig tonårsperiod. Hansons album "Middle of nowhere" kan jag inte sätta ett pris på, då den tiden innehöll så otroligt mycket glädje. Crossfades "No giving up" eller Bad Religions "Pity the dead" är de låtar som alltid finns närmast hjärtat när något sorgligt händer. Evanescence och Breaking Benjamin är bara några av många som gör så klockrena texter (jag är alltid ute efter en text jag kan relatera till på något sätt, annars orkar jag inte med låten) att man kan känna sig så träffad att tårarna rinner. Inte bara av sorg, utan av glädje också.

Hela mitt liv finns i musik. Eller främst kanske texter. Så lyssnar du på en låt jag gillar, kanske du lär känna mig lite. Men bara lite. Alla tolkar vi olika och det är också en av de riktigt bra grejerna med musiken!

Men det var i alla fall något om en av mina kärlekar som är en mycket bra kärlek! Skulle det vara möjligt, skulle jag och musiken gift oss för länge sedan. Det är verkligen tills döden skiljer oss åt som gäller. Men dom lär ju ha musik i himlen också...

Helt okontrollerat

Once again har jag lyckats.

Kan inte förklara händelsen sådär jättebra. Jag kom bara åt mitt öga idag. Rätt rejält. Det resulterade i att jag knappt kan gå utanför dörren, för det rinner helt okontrollerat.

Jag kollade ögat när jag kom hem från jobbet och såg att jag lyckats repa hornhinnan. Verkligen lyckat! Ännu mer lyckat är det när man får gå ute på stan och högra ögat bara rinner. Folk måste ha trott att de träffade på en mycket ledsen flicka som bara inte kunde låta bli att gråta. Eller ville ha uppmärksamhet.

Hoppas det blivit lite bättre tills imorgon i alla fall.

En mycket ledsen flicka på stan idag.

Men nu har jag testat även detta åt er, så snälla, lyd mitt råd: repa fan inte ögat hur som helst! Ska man göra det, bör man rådfråga läkare innan och utföra det under kontrollerade former!